Här kommer den spännande fortsättningen på Katrineholms blodbad.

Efter samtalet med Frida så var ambulansen på plats. Vi gick ut för att möta upp sjukvårdarna och Henke hälsa på dem med något som skulle kunna ha varit en kram. Fast han var nog mest obalanserad pga av för lite blod och för mycket öl. Fin kombination för övrigt. Jag sa att jag kunde åka med och hoppade in i framsätet. Kan ju inte missa chansen att få åka ambulans. Jag hörde hur Henke frågade sjukvårdaren där bak, "Vet du hur man gör en Eeeaagle?" Han svarade förvirrat, "Eh ne, vad är det?" Henke suckar och frågar, "Har du sett Scrubs?" Jag fnissade lite tyst åt Henkes frågor medans jag letade tag på bältet. Sen sa jag till mannen som körde ambulansen, "Det är viktigt med bälte, speciellt när man har druckit." Han nickade instämmande.

Vi kom in ambulansgaraget, det såg precis ut som på film. När vi kommit in i akutrummet och personalen hade sprungit iväg. Var de skulle vet jag inte. Kanske var de toanödiga. Fatta att sy igen någons sår samtidigt som man är bajsnödig, jobbigt det måste vara. Vi skrattade lite åt vad som hade hänt när vi var själva i rummet. Vi skojade lite och jämförde oss själva med Rambo och John McClane från Die Hard filmerna. Båda skrattade till lite, men plötsligt blev Henke tyst. Efter några sekunders tystnad sa Henke: "Fan Niclas, du som skulle på efterfest!" Där låg han blodig och utmattad och tänkte på att jag missade efterfesten. Vilken hjälte! Sen kom Frida och massor med sjukvårdaren in i rummet. Tydligen gick vi över maxgränsen för antal människor som var tillåtet i akutrummet, så jag fick ett eget rum. En etta med mjuk säng och öppen planlösning. Lite sterilt och opersonlig för min smak, men fick duga tills vidare.

Jag fick spola mitt sår och hålla en handduk runt handen. Sen fick jag vänta och vänta. Tillslut blev jag rastlös och orolig så jag gick och kika in hur det gick för Henke. Såg hur de höll på med hans hand och pillade. Frida vinkade till mig genom glaset, jag vinkade tillbaka lite halvt. Jag var orolig hur det gick där inne. Jag gick tillbaka till mitt rum längre ner i korridoren och väntade. Tillslut kom sköterskan tillbaka och sa att Henke mådde bra. Vilken lättnad! Sen sydde de ihop mitt lilla hack på handen och tejpa lite här och där. Efter att de var klara med sitt fick jag gå ut och möta Henke i korridoren. Där var han, han kunde gå, han kunde prata och han såg glad ut. Jag sken upp av lättnad och glädje. Jag kände för att göra en Eagle. Fast vi valde att åka hem istället.

Vi pratade om händelsen en stund och gick sedan skilda vägar. Jag gick hem till Elin där Johanna, Elin och Adam väntade. Jag var tvungen att berätta för dem vad som hade hänt efter att vi lämnat dem i chock på Drottninggatan. Johanna gav mig ett glas mjölk, det var precis vad jag behövde just då. Jag försökte förklara att Henke mådde bra så att Adam kunde gå tillbaka till sin normala hudfärg. Jag vet inte om jag lyckades riktigt...

Vi hade blivit hjältar, riktigt hjältar!